16. Anarkismen

Skillnader mellan anarkister och marxister
I de senaste striderna mot kapitalismen har anarkistiska grupper haft en inflytelserik roll. Många anarkister delar REVOLUTION:s mål att krossa den borgerliga staten och skapa en fri, socialistisk värld utan klasser, privategendom eller repression. Vi samarbetar också gärna med anarkister närhelst vi har gemensamma mål.

Anarkister och marxister skiljer sig åt på följande sätt:
Anarkister avvisar behovet av alla slags statsbildningar. REVOLUTION vill, liksom anarkisterna, skapa ett samhälle utan statsmakt som riktas mot folket. Men vi ser, till skillnad från anarkismen, behovet av att arbetarklassen skapar en egen revolutionär republik. Denna republik måste basera sig på demokratiska arbetarråd som överför makten från kapitalisterna till samhället i sin helhet, och som hindrar kapitalisterna från att återta makten. Anarkisterna ställer inte upp på idén att arbetarklassen efter kapitalismens krossande skapar en sådan stat som en temporär övergångsfas till ett klasslöst, statslöst samhälle.

Anarkisterna förnekar också behovet av ett politiskt parti. Partier leder per automatik till upprättandet av en ny samhällselit, hävdar de. REVOLUTION vill bygga ett nytt slags internationellt politiskt parti, med fullaste interndemokrati för att förhindra att det blir byråkratiserat. Detta parti måste sammanföra de delar av arbetarklassen som stödjer revolutionära idéer, kämpa för att öka stödet för revolutionen inom arbetarklassen och organisera kampen för socialismen. Utan ett sådant parti kommer vi inte att kunna besegra reformismens globala inflytande.

Anarkismen kan inte förstå vilken roll det revolutionära partiet har. När ett revolutionärt parti beskrivs som ett avantgarde, innebär detta inte att en liten elit ska tvinga på majoriteten sin vilja, utan att partiet fungerar som ett revolutionärt ledarskap för arbetarklassen. Ett revolutionärt parti kan endast segra om det har massornas stöd.

Somliga anarkistiska grupper överbetonar den direkta aktionen som kampform. Man kämpar med direkt aktion i små, ofta oorganiserade grupper och avvisar eller ignorerar massaktioner och arbete inom arbetarrörelsen och facken. Genom att agera på ett sådant sätt avstår anarkisterna också från att utmana de reformistiska ledarnas inflytande över arbetarklassen.

Riktigt konsekventa anarkister avvisar kampen för reformer som kan innebära t.ex. högre skatter för de rika, förstatligande av företag, försvaret av demokratiska rättigheter eller stöd till nationella befrielsestrider, som intifadan i Palestina. Anledningen till det är att de tror att det stärker statens legitimitet. Men en sådan ståndpunkt tar ingen som helst hänsyn till arbetande människors dagliga behov och isolerar anarkisterna än mer från arbetarklassens masskamp.

I motsats till arbetarstaten stöder vissa anarkister den federalistiska idén. Men federalism är en svag och problemfylld idé. Utan överenskommelser mellan olika kollektiv att faktiskt följa fattade beslut kan en minoritet lätt hålla majoriteten som gisslan. Ett sådant förhållande skulle vara katastrofalt inte bara i en kontrarevolutionär situation, utan också för varuproduktionen överhuvud taget. Federalism är en utopisk lösning på frågeställningen om hur vi ska organisera allt, från den minsta aktionskommitté till samhället i sin helhet.

REVOLUTION ser de politiska begränsningar anarkismen medför. Anarkisternas vägran att ta makten, vilket konkret visades under den spanska revolutionen, leder till proletariatets nederlag. Om revolutionärer inte tar makten under en revolutionär period kommer makttomrummet istället att fyllas av reformister eller reaktionärer.